Vi möttes i hoppet

Sa satt vi där på olika håll jag med mina ögon mot hans rygg, hans ögon rakt in i en vägg framför honom. Han satt och stirrade in i vägen, inte ett ord, inte en blink med ögonen, en fast blick rakt in i väggen och ibland sluttade den ner i bordet, ångesten var påtaglig och tryckande.
Julmusiken strömmande i lokalen och det glada budskapet proklamerades ut.
Men så skulle han resa sig upp och gå iväg, det var då det hände, våra blickar möttes. Han gav mig ett leende fullt av hopp. Och plötsligt förstod jag något viktigt, något viktigt som jag länge hade anat men inte förstått.
När han kom tillbaka var hoppet i hans blick inte längre kvar och jag kände att nu går livet vidare igen...