Det är alltid svårare att se i verkligheten

Sitter på praktiken och har just skrivit färdigt första utkastet till ett vigseltal.
Det är så mörkt och grått ute och jag nåste kämpa för att hålla mig vaken.

Hemlöshet existerar det vet vi alla om. Idag var jag och besökte ett ställe med diakonen här, ett ställe där de hemlösa kunde få komma och få sig en bit mat, tvätta sig, gå på toaletten, sova, få nya kläder, läsa en tidning, prata med någon.
Även om jag vet att människor är hemlösa så ställs jag för en existerande verklighets krock när jag hamnade ögo mot öga med det som jag innerst inne vet, men som jag försöker förtränga.

Mitt möte med människor som (över)lever på samhällets botten fick mig att tänka på gårdagens evangelietext:
Jesus sade: "När Människosonen kommer i sin härlighet tilsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: 'Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.' Då kommer de rättfärdiga att fråga: 'Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?' Kungen skall svara dem: 'Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dess minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.'" (Matt 25:31-40)