Det är konstigt när människor som alltid i princip funnits vid ens sida inte längre finns där. Jag tänker på mormor och morfar. Vi tänkte eller tyckte inte alltid så lika, men det var ändå två människor som betydde mycket för mig och som funnits hos mig under hela mitt liv i Sverige och nu är båda döda, vilket skapar ett tomrum och funderingar om livet.
Tack för allt som ni gjort för mig! Ert minne kommer alltid att finnas i mitt hjärta!
Det skapar också funderingar hos mig om varför det finns människor som skaffar barn men sedan totalt skiter i dem? Jag tänker t.ex. på min egen far, hur kommer det sig att han väljer att gå med på att adoptera och sedan efter några år skilja sig för att därefter bryta kontakten med mig? Det bästa hade varit varit att prata med honom igen, men det orkar jag inte då det är alltför många dåliga undanflykter som finns hos honom.
Kommer ihåg när jag var yngre och var med mina killkompisar och såg vilken bra kontakt dom hade med sina pappor, då kände jag mig väldigt ensam. Även om det finns förebilder runtomkring en så blir det aldrig det samma som ens pappa.
Kommer också ihåg när jag en gång skrev ett brev till honom om att jag inte ville ha något kontakt med honom längre och att han inte längre var min pappa, allt jag önskade då var en reaktion från honom, det var en reaktion som uteblev, hur tänker man då??
Men om jag skall försöka hitta något positivt i en tragis situation så är det att jag har lärt mig hur jag INTE skall bli som pappa, jag skall INTE bli som min egen pappa!!!
Men i mörkeret och längtan efter nå något mer är det viktigt att se på ljuset och det fina och bra som faktiskt också finns runt om kring mig. Min mor, min släkt och en massa fina vänner.
Livet är fantastiskt, men ibland saknar jag vissa ting, och det är ting som inte går att köpas för pengar. Och i saknaden får jag kraft och styrka, att ibland gråta, ibland skratta, ibland falla och ibland resa mig upp, men framför allt får jag kraft och styrka att inse hur fantastikt livet faktiskt är.
När jag tänker på mormor och morfar finns det en dikt som gör sig påmind en dikt av Atle Burman:
Du kommen är av ljus en gång
till ljuset går du åter,
du går till liv där glädjen finns
och ingen mera smärtan minns
och inget hjärta gråter,
du går till Den som källan är
till allt som är av kärlek här,
du går till själens sköna ro.
Där är ditt hem, där skall du bo.
Du kommen är av ljus en gång
till ljuset går du åter,
du går till liv som frihet är
och ingen skuldens börda bär
ty kärleken förlåter
så barnsligt ren som du kom hit
du kommer som en nyfödd dit,
till gudsfamn som öppen står.
Där är din himmel som du får.
Du kommen är av ljus en gång
till ljuset går du åter,
du går till Den som livet är
och evigt dej i kärlek bär
och evigt leva låter,
du lämnar en förgänglig del
och går till Den som gör dej hel
i kärlek som ej gränser vet.
Där är din Gud och evighet.
Levande pussar och kramar från mig till dig!
